Jag fick drömprinsen
Jag började få kännslor för honom ganska snart.
Efter ett tag umgicks vi ganska ofta.
Skulle spela tv-spel en hel natt, men efter halva natten ville han sova. Tillsammans med mig.
Jag somnade i mina kläder.
Sen sov jag där igen. Lånade hans kläder. Sen igen, egen pyjamas.
Han höll min hand. Somnade så.
Ännu starkare kännslor för honom.
Vägrade erkänna det för mig själv. Båda hade sitt på varsitt håll. Och varför skulle mina känslor vara besvarade?
Varför skulle drömprinsen vilja ha mig?
Han blev singel.
Svårare att umgås.
Hitta date åt honom. Leta leta. Nej. (Jag vill vara hans)
Till sist kom det fram. "Jag tycker om dig, kanske lite för mycket"
Han sa att han tyckte om mig med.
Skulle vi sluta umgås? Vi hade ju sagt redan från början att vi aldrig skulle passa bra ihop.
Hemma höll jag på att planera bröllop.
Men med mindre och mindre engagemang. Kännslorna för den blivande avtog.
Fin vän inget mer.
Men hur skulle jag säga det?
Jag ville inte såra honom.
Vi kände oss för.
Jag smakade på hans läppar.
Smakade på honom.
Jag kramade honom hårt.
Han höll om mig. Kramade mig.
Smakade på mig.
Hjärtat dunkade hårdare än vad det någonsin gjort.
Med stöd från fina Magda och syster Emma, de som fick veta, tog jag tillsist tag i det.
Lördagen den 17:e februari.
Vi tittade på eurovision song contest.
Jag bet ihop. - jag har kännslor för någon annan...-
-
skratt. han tog mig inte på allvar.
-det är sant.
tog av mig ringen.
pratade. grät.
jag gick. det var mörkt och kallt ute.
buss ner till stan, sen gick jag mot drömprinsens hem.
Han fanns inte där, han svarade inte i telefonen. Inte på mobilen heller.
Jag ringde flera gånger.
Gick runt och var ledsen och rädd.
Ringde Emma. Hon var full och när hon r ful kan hon vara lite små elak. Jag la på.
Messade Magda. Som tröstade.
Efter någon timme ute i den kala februari natten bestämde jag mig för att gå hem igen.
Det var inte meningen att jag skulle få vara med drömprinsen.
Ah! Vänta. Var det inte han som kom och gick där?
Jodå, det var han. Han stannade, tittade på mig och kramade mig hårt.
Tårarna av rädsla ersattes av tårar av glädje.
Det tog ett bra tag innan jag fick reda på attvi faktist blev tillsammans den där dagen.
Jag blir fortfarande lite rädd ibland, att det kanske inte är på riktigt. Att någon bara jäklar med mig eller att min drömprins inte finns egentligen.
Jag kanske fantiserar ihop honom just nu.
Efter ett tag umgicks vi ganska ofta.
Skulle spela tv-spel en hel natt, men efter halva natten ville han sova. Tillsammans med mig.
Jag somnade i mina kläder.
Sen sov jag där igen. Lånade hans kläder. Sen igen, egen pyjamas.
Han höll min hand. Somnade så.
Ännu starkare kännslor för honom.
Vägrade erkänna det för mig själv. Båda hade sitt på varsitt håll. Och varför skulle mina känslor vara besvarade?
Varför skulle drömprinsen vilja ha mig?
Han blev singel.
Svårare att umgås.
Hitta date åt honom. Leta leta. Nej. (Jag vill vara hans)
Till sist kom det fram. "Jag tycker om dig, kanske lite för mycket"
Han sa att han tyckte om mig med.
Skulle vi sluta umgås? Vi hade ju sagt redan från början att vi aldrig skulle passa bra ihop.
Hemma höll jag på att planera bröllop.
Men med mindre och mindre engagemang. Kännslorna för den blivande avtog.
Fin vän inget mer.
Men hur skulle jag säga det?
Jag ville inte såra honom.
Vi kände oss för.
Jag smakade på hans läppar.
Smakade på honom.
Jag kramade honom hårt.
Han höll om mig. Kramade mig.
Smakade på mig.
Hjärtat dunkade hårdare än vad det någonsin gjort.
Med stöd från fina Magda och syster Emma, de som fick veta, tog jag tillsist tag i det.
Lördagen den 17:e februari.
Vi tittade på eurovision song contest.
Jag bet ihop. - jag har kännslor för någon annan...-
-
skratt. han tog mig inte på allvar.
-det är sant.
tog av mig ringen.
pratade. grät.
jag gick. det var mörkt och kallt ute.
buss ner till stan, sen gick jag mot drömprinsens hem.
Han fanns inte där, han svarade inte i telefonen. Inte på mobilen heller.
Jag ringde flera gånger.
Gick runt och var ledsen och rädd.
Ringde Emma. Hon var full och när hon r ful kan hon vara lite små elak. Jag la på.
Messade Magda. Som tröstade.
Efter någon timme ute i den kala februari natten bestämde jag mig för att gå hem igen.
Det var inte meningen att jag skulle få vara med drömprinsen.
Ah! Vänta. Var det inte han som kom och gick där?
Jodå, det var han. Han stannade, tittade på mig och kramade mig hårt.
Tårarna av rädsla ersattes av tårar av glädje.
Det tog ett bra tag innan jag fick reda på attvi faktist blev tillsammans den där dagen.
Jag blir fortfarande lite rädd ibland, att det kanske inte är på riktigt. Att någon bara jäklar med mig eller att min drömprins inte finns egentligen.
Jag kanske fantiserar ihop honom just nu.