vinterbarns

Dåtiden räddar mig från nuet.
Vi har inte skada varandra, fantastiskt.
Tänk om vi vetat det tidigare.
För sisådär  tio årsedan.

Nuet. Jag har en bra vän som stöttar mig, och jag försöker stötta honom.
Han har platts för mig.
Och snälla sluta undra, bara för att en flicka och en pojke umgås behöver man inte vara kära, inte i varandra iallafall.
Vi är hopplöst förälskade, men på varsitt håll.

Nuet är jobbigt, precis som dået inbillades att vara.
Något har blivit lättare och jag skrattade lite för mig själv.
Dået, som man inte ska leva i, det har blivit lite bättre.
Nuet är jobbigt. Jag mår dåligt för det som händer. Men jag mår bra över de saker jag fått veta om dået.

Så började det.
Jag skrev till honom, berättade vad som hänt.
Det är så längesedan nu. Jag vet inte varför jag kom att tänka på det.
Kanske för att jag alltid gör det, jag blir alltid påmind.

Igår fick jag svar. Ett långt. Jag trodde han skulle vara arg, men hur många gånger jag än läste vad han skrivit såg jag det inte. Han skrev inte "låt mig vara" han skrev inte heller "lämna mig ifred".
Nej, han bad om förlåtelse, skämdes. Jag förstår inte varför.
Så många årsedan.
Och som jag har ältat slutet. Tänkt att jag sabbat honom och så går han och tror att han ärrat mig.
Vi var så små, små skitungar.
Han sa tack för att jag berättade det. Även om det var som en smäll på käften.

För tio årsedan.. mitt hjärta dunkade så hårt för första gången.

Så var det påsk igen.

Sjuk - igen.
Kollat upp vad twitter är. Så Emma och Sofia har ni twitter? Mamma kanske också skulle skaffa det.
Inget är privat längre.. ^^

Jag kan andas igen, men halsen är så svullen att det gör ont att svälja.
Det blev inget psyk, orkade inte.
Gurglade saltvatten istället.

Jag har så fruktansvärt jävla tråkigt. Mööök!

Ibland kan man vara så fruktansvärt naiv.
Det är dumt att jag aldrig lär mig.
Psyk på måndag. Det var ett bra tag sedan. Dumt att inbilla mig att jag klarar mig utan.