vinterbarns

Jag sover uruselt.
La mig strax efter ett, men lyckades inte somna förens långt senare.
Och gissa när jag vaknar. Strax innan halv 6.
Åh, vad underbart. Inte.

Jag åker i dag eller i mon.
Jag behöver komma bort ett tag. Få vara ifrån allt jobbigt.

Hämtade lite saker hos vackraste D igår.
Inte allt.
Han är så fin mot mig, säger snälla saker.
Jag blir tokig, det var han som lämnade mig. Inte tvärt om.
Han ska ju vara taskig så jag kan sluta sakna honom.
Han ska vara taskig så jag inte gråter.
Det borde finnas en lag.
Och mitt jävla hopp sen, kan någon vara snäll och ta bort det?
Jag vet ju hur det är. Varför fattar inte resten av mig det?

Jag är trött.

Räkningarna är betalda.
Rekord taskig lön...  urk.
Men man får väl tillbaka på skatten snart? Hoppas det, för idag tänker jag slösa alldeles för mycket pengar på den där klänningen.
Om den ser bra ut på mig vill säga.
Det är dags att trösta sig själv.

Jag är förvirrad.
Jag sover för lite.
Lyssnar på bosniens bidrag hela tiden.
Jag skulle vilja veta vad den handlar om, men tusan.. den är så härlig.

Jag vet vad tågbiljetterna kostar.
Jag ska iväg.

Det var tur att det var stallet idag.
Jag mår fortfarande skit, men jag stannade i stallet hela dagen.
Kom dit strax innan elva och åkte hem strax efter sju.
Jag vann en godispåse. ^^

På lektionen hade jag min älskade Dina.
Vi hade lektionen utomhus, vilket hon tycktes njuta av.
Fick veta att Armani avlivats i fredags.
Det känndes trist.
Men han var rätt gammal.


Nästa vecka sticker jag.
Jag hoppas det blir lika trevligt som jag inbillar mig.
Jag kan behöva det.




Jag saknar David.
Men ajg orkar inte gråta mer.
Och paniken är jag för matt för att känna något av.

Då blev det så.
Jag har ingen orka att prata om det.
Jag mår skit, det är allt.

Skunkar är grymt söta.
Men det var inte det jag skulle säga.
J, du borde kika på din skunk.
Sista jag skrev, jag menar det..


Jag är trött.
Jag vet att om jag lägger mig och läser boken så kommer jag att somna. Ingen lust med det, jag vill läsa klart den.
Den är bra. Tack för tipset.
Guldkompassen. Lite svår att komma in i först. Men mer om det när det är dags för boktips. ^^

Imorron är det psyk.
Det behövs.


Ingen klarhet någonstans.
Jag är långt inne i dimman.
Hittar inte ut.

Idag kanske jag får veta.
Jag mår illa.
Dåliga dagar.
Igår var bland de värsta.

Biljettpriserna stiger, vilket suger extremt.
Det blir säkert billigare med taxi ner. haha.

Det är kaos med allt just nu.
Jag vet inte riktigt vart jag ska hitta lugnet.

Vi pratade igårkväll. Han gav mig ännu mer hopp.
Förvirrande.
Men jag är rädd att det släcks i morgon.
Förhoppningsvis inte, men jag kanske kan få bli säker. På något bra.

Det känns som om allt suger väldigt mycket just nu.

Efter jag läst det Johan skrivit pratade jag med Emma.
Hon sa att han kommer att skriva igen, vilket jag hoppas.
Hon hade fått ett svar på sitt brev till Calles mamma.
Hon läste det för mig och började gråta.
Det är så konstigt. För mindre än ett årsedan sågs vi på peace and love.
Han var en av Emmas bästa vänner. Några veckor senade fick han en hjärnblödning på sin födelsedag, låg i koma sen dog han.
Jag fattar inte hur det kan bli så, och speciellt inte varför det ska hända bra människor.

Nej, jag mår inget vidare nu.

Stack till biblioteket.
Lånade några serie böcker, ingen av dem var speciellt bra.
Jag blev besviken.  Speciellt på The Sandman. Trodde ju att det skulle handla om Jon Blund och hans bror döden.
Men nej då. Inte ens i närheten.
Och dum som jag var tittade jag inte igenom seriena innan jag lånade dem. >_<

Träffade Martin.
Eller, jag såg att han ringt och jag tvingade mig själv att våga ringa upp.
Jag avskyr min feghet.
Jag viste inte riktigt om jag verkligen borde träffa honom, kände mig lite för negg, men till sist kom vi fram till att vi skulle ses en halvtimme senare.
Jag började små läsa en av serierna, som sög och lämnade genast tillbaka den.
Längre kom jag inte.
Blev lite nervös när han kom men han är lätt att prata med. Ok, lättare än många andra.
Vi promenerade i några timmar, och hamnade hos mig. Fy fan vad jag skämdes. Jäkla stök.
Sen hamnade vi hos honom. Han bor fint.

Väl hemma igen började jag läsa resten av serierna.
Booooring!
Nu är det bara en bok som återstår. Jag har inte vågat öppna den.
Det får bli ikväll. Guldkompassen. Tack för tipset Johan.


Jag fattar inte varför jag är så trött nu.


Jag tänker på David hela tiden. Saknar honom så förbannat mycket.
Det måste fungera.
Fuck.

Jag ska till biblioteket idag.
Jag tänker läsa tills jag spyr.

Ska leta på guldkompassen som Johan tipsat om.
Sedan ska jag leta på serien om The sandman av Neil Gaiman.
Jag hoppas den handlar om det jag vill och tror att den handlar om

Minns att jag läste någont av HC.Andersen om Jon Blund.
Jon Bluds bror heter ochså Jon Blund, men han kallas också för döden.
Jag älskade den sagan. (Ja, Jon, inte John.. )

Igårkväll efter den galna språngmarchen messade jag Martin och undrade om han hade lust att ses idag.
Det verkar som han hade det.
Men när jag fick svaret blev jag så nervös. Men jag måste ta tag i mig själv. Mina brukare ska bort idag så jag kan inte jobba, jag kan inte bara sitta inne längre.
Om jag ska börja må bra behöver jag nog tvinga ut mig själv lite.. även om det regnar.

David ringde igår, pratade.
Skulle höras i helgen igen.
Jag saknar honom.

Ska väl trycka i mig lite käk och sedan blir det nog sms biljett för första gången.
Det regnar och jag saknar ork.

Imorgon är det iallafall stallet.
Det ska bli skönt. Jag får välja först i mon, så om inte min älskade Dina är halt så får jag henne.
Sist hade jag Serenad och innan henne hade jag Greta.

                      <--- Greta 



              Serenad ---->

Jag bakade en kladdkaka.
För att trösta mig själv lite.
Det blev bara värre..  Satt och stirrade på min feta och bleka mage.
Varför ska jag se ut såhär?
David har sagt att jag är fin, varför kan inte jag tycka det?

Jag rotade igenom garderoben och hittade tillsist det jag letade efter.
Samtidigt som jag satte i mig en bit kladdkaka krånglade jag på mig ett par as fula jazz byxor som var morderna på 1800 talet. Okej, typ -99.
Men vad spelar det för roll? Jag hittade en av mina två träningstoppar, som jag haft sedan urminnes tider.
Jag fick på mig den. Har inte boobsen växt sedan mellanstadiet? Fy fan!
Efter en stunds övervägande kom jag fram till att de har vist växt.
På med de vita dojorna som jag köpte för två årsedan då jag skulle börja träna på friskis och svettis (haha, årskort, jag var väl där 7-8 gånger).
En tshirt och vindjacka.
Håret satte jag upp sen bar det av.
Så fort jag kom ut började det regna men jag promenerade raskt iväg.
Jag viste på ett ungefär vart jag skulle men halv vägs hittade jag ett spår i skogen, vilket var mycket bättre än det jag tänkt från början.

Jag började springa. Fy fan vad jag hatar att springa, jag får ont överallt.
Och jag har världens sämsta kondition.
Jag varvade med att promenera raskt och springa. Det var så härligt att vara ute i skogen.
Jag hittade en myr. Så fint. Undrar om det finns hjortron där lite senare i sommar.
Måste hålla koll på det.
Det doftade underbart.
Det började regna mer men jag tyckte det var kul att springa omkring på olika stigar där i skogen.

När jag var mindre var jag nästan alltid i skogen, men ju äldre jag blev desto fler fobier fick jag.
Och de gjorde sig påminda idag. Medans jag sprang där funderade jag på varför jag inte var i skogen oftare.
Insekter. Mörker. Okända faror. Mördare. Läskigt folk.
Sen var det kört, jag kände hur paniken började komma, och efterosm jag vikit av från spåret och in på någon mini stig viste jag inte riktigt vart jag var.
Jag avskyr min fantasi och min paranoida hjärna.
Efter ett tag hittade jag spåret och joggade hela vägen hem.
Ute i en timme, det kändes rätt bra. För att vara jag.
Fröken lat. Fet och blek.

Jag vet inte om jag kommer att göra det igen.
Det gör ju så jäkla ont i hela kroppen, speciellt smalbenen och av någon anledning axlar och necke.

Det börjar bli tomt på böcker.
Jag funderar på om jag kanske ska tipsa om böcker jag läst förr.
Vi får se.

Johan, ledsen att jag inte skriver just nu.
Jag är fortfarande lite negg.
Magda, jag vet att vi sa att nu skule vi återuppta brevväxladet på riktigt, svaret kommer.
Jag är bara lite negg..

Jag hoppas han vill träffa mig idag.

Det regnade en hel del igår när jag slutade jobbet så jag gick till biblioteket.
Där hittade jag ännu en bok av Denise Rudberg.
Tillsammans. Den är riktad till ungdomar, men jag brukar inte vara så jätte noga med sådant. Jag älskar barnböcker och sagor, och ungdoms litteratur är inte illa det heller.

Eftersom Storlek 37 bara hade några få återstående sidor så lånade jag Tilsammans.
Den visade sig vara väldigt bra.
Fortfarande lite snobberier, men jag börjar lära mig att se förbi det där.

Boken handlar om tre ungdomar som lär känna varandra under sommalovet.
Och äntligen kan jag faktiskt känna lite för karaktärerna. (Jag kände för Jenny S också.)
Orden upprepas dock en hel del, och det känns när man läser. Speciellt när man hör klassföreståndare Karin Selinder/Söderströms röst i huvudet.
"Använd inte samma ord så där, variera!"
Jag önskar att Denise hade haft Karin som svenska lärare.

Åter till boken, den är underhållande spännande och rolig.
Lite väl mycket "orealistisk" spänning ibland kanske... eller.. jag funderade på hur allt kunde hända så tätt inpå.
Men det blir väll så ibland.

Helt klart en bra bok, jag läste ut den under kvällen.
Jag ville inte somna utan att veta hur det gick.

Åter igen en bok av Denise Rudberg.
(Den andra boken mamma skickade, tack ännu en gång.)

Storlek 37.
Fortfarande överklass snobberier. Men underhållande.
I förbifarten får man veta hur de gått för några karaktärer som var med i Väninnan.
Det är en av sakerna jag gillar med Denise, jag vill ju veta hur det går för dem.

Den här gången är det en tjej som slit mellan sitt liv i Sverige, där hon arbetar och låter bli att vara för snobbig, och sitt liv i New York, där hela hennes familj finns och alla är överklass.

Jag gillade den här boken också.
Den gav inget, förutom underhållning.
Vill man ha mer så bör man nog vända sig någon annanstans.

Det ska dock erkännas att jag tycker att Jenny S är den bästa bok hon skrivit.

För ett tag sedan skickade mamma två böcker til mig.
Den ena var Väninnan av Denise Rudberg. Jag har tidigare sagt att jag gillar hennes sätt att skriva på och jag håller fast vid den åsikten.
Men ibland kan jag känna att hennes karaktärer inte alls är några jag kan känna igen mig i.
Överklass snobberi, och jag kan inte låta bli att undra hurdan hon är, den där Denise.
Är hon en jäkla mallgroda?
Det är funderingar som far genom huvudet medans jag läser. Och jag skäms för det.
Egentligen ska det ju inte spela någon roll hur hon är.. hon skriver grymt bra böcker. Underhållande och medryckande.

Väninnan handlar om en tjej som lämnar sin man. Genom att göra det vänder hon ryggen till sitt överklassliv.
Hon vet att alla kommer att titta snett på henne.
Hon får hjälp av sin barndomsvän.
En härlig och spännande bok. Man måste få veta hur det går.

Om boken ite varit så tjock och jag inte varit på så pissigt humör hade jag kunna läsa ut den på nån dag.

Helt klart läsvärd.


Hittade dock ett kritiskt inlägg på bokus.se.
Och jag kan hålla med i mycket. Men jag orkar bara inte. Jag vill läsa och njuta i min fantasi ett tag.
Och Denises böcker ger inte mig något speciellt djup.
Bara underhållning, vilket jag vet när jag sätter mig med någon av hennes böcker.

Den här lilla filuren höll på bli mos under min cykel.
Såg honom(/henne) i sista sekunden, den stackarn fick väll en nära döden upplevelse.
Han ville inte ringla av cykelvägen så jag bestämde mig för att det var ok att plocka upp honom och lägga honom i skogen han såg ut att vara påväg till.
Så söt.

Jag mår inget vidare alls. Men jag hade min efterlängtade tid på psyk idag.
Bra.
Jag satt och storgrät i en timme.

Sen bar det av mot sanningen.
Jag blev inte ett dugg klokare.
Eller.. fan jag vet inte. Det antyds, men det sägs inte rakt ut.
Och när jag frågar får jag till svar att jag ska ta mitt eget svar som hans.
Jag blev än mer förvirrad. Jag (vill vara med honom) kan ju inte vara med honom om han  (jag vet inte vad han vill)inte vill vara med mig.
Jag kan inte gå omkring och inbilla mig saker. Jag behöver veta.
Jag grät och snorade.
Jävla pollen. Jävla hjärta.

Tillsist kom han väll endå fram till att han ville träffa mig igen, men han vet inte när.

Jag har gått sönder.
Johan tejpar därborta i London. Tack.


Jag behöver tydliga svar.


Vackra Magda får vänta på sitt svar.
Jag är lite för negg för att orka med.


På sista tiden har det blitt väldigt mycket HIM.
Bra. Stämningen passar här hemma.
I mon är det stallet som gäller.  Och tur är väll det, för hoppet som jag försöker leva på är så skört.
I stallet mår jag bra.

Ella hörde av sig.
Vi ska ses nästa vecka. Hon ska komma hem till mig ^^
Oh.


Jag saknar David så jag kan spy.



I mon ska jag passa Roffe. En tax på 4 år, jag hoppas att det kommer att fungera.

Jobbade idag.
Tog med min brukare till MAX. 
Jag satt och sörplade på min läsk när jag såg ett väldigt bekant ansikte (David, jag kan känna igen folks ansikten, häftigt va!). Jag bara sitter och gapar. Och så ser hon mig. Eleni!
Det är hur många årsedan som hälst, och nu kliver hon på MAX i Västerås. Precis samma dag, samma tid som jag är här.
Hon kommer fram och kramar mig. Jag kramar henne.
Hon är så fin, min älskade barndomsvän. Min bästis. Min Eleni.
Hon har bytt namn nu, jag minns inte riktigt till vad. Daniella tror jag..
Hon har en sambo och en jätte söt son. Hennes vän som är med ska också få barn. Hon finns i en stad bara några mil i från mig. Vi kramas en gång till och jag återgår till jobbet medans hon och hennes vän ställer sig i kön.

Jag blev så glad av att se henne. Det var hon och jag mot världen, hela lågstadiet.
På mellanstadiet bytte hon skola vi höll kontakten ett tag, men hon fick så coola kompisar och jag blev så nervös.
Eftersom hennes nya skola saknade högstadium kom hon tillbaka till min skola i 7an.
Vi hanmnade inte i samma klass, och vi umgicks med helt olika männsikor.
Efter det är det mest en massa rykten jag hört.
Resten av dagen har jag gått och tänkt på allt  vi gjorde när vi var små. Tvspel. Kojor, hästar, musik, hundar, matlagningsprogramet  Pia och Kia.
Svarta bönor.


När jag kom hem ville Irf att jag skulle äta tachos hos honom och hans föräldrar. 
Jag hade ingen vidare lust, var alldeles för trött. Och dessutom alldeles för nervös.
Mycket folk = nervositet.
Efter ett tag vaknar jag av att det ringer på dörren.
När jag öppnar står Irf där, med två tachos. "Här, ta det här, jag har lite brottom."
Det är ingen ide att protistera. 
Jag tar tacksamt emot. 
Det är sjukt att folk faktiskt är snälla mot mig.
Tack Irf.

 

Var iväg med Irf och såg Iron Man.
Den var super bra.
Fy tusan, jag skäms för det... inget direkt djup eller så.
Men underhållande, spännande. En riktig hjälte film. Mycket bättre än de flesta hjälte filmer jag sett.

Den är värd att se, faktiskt.


Jag önskar David hade velat se den, saknar honom oerhört mycket.
Uh.

Jag borde kanske äta något. Hatar att laga mat när jag är själv. Irf tyckte jag kunde äta tachos hos hans familj i mon. Det känns inte som en bra ide.
Inte direkt på umgås med folk humör.

Psyk om en vecka.

Äh, jag går och sover. I mon blir det förhoppningsvis en bra dag.
Undrar om vi får rida ut igen eller om vi ska hoppa. Vi kanske har vanlig lektion..
Det blir nog med Lotta iallafall.

fy så söta bilar det finns...
Om jag skulle få den här bilen an någon snäll människa skulle jag bli överlycklig.