vinterbarns

Jag visste inte riktigt om det var rätt, men jag
valde att ringa honom.
Vi pratade.
Äntligen.

Han fick mig att känna mig uppskattade när han sa vissa saker.
Och jag blev glad när han sa att han följer med på fredag.
Lättad.

Jag skämdes, jag har gjort så mycket fel. Han ska inte behöva förlåta mig om och om igen. Han sa att han inte trodde på att jag vet hur det är att bli sviken om och om igen.
Inombords slog han mig hårt.
Jag känner mig som min pappa. Jag vill absolut inte vara min pappa som ber om förlåtelse om och om igen, men endå fortsätter. Jag har hatat min pappa i nästan hela mitt liv. Inte förrens i sommras förändrades det. Och avstånd gör att jag inte behöver ta skit.
Jag kan förlåta.

Men när jag vet hur förbannat ont det gör... varför fortsätter jag då?
Jag försöker ju bli bra.
Varför går det inte?

Jag gråter stup i kvarten. Oftast utan förvarning.
Och han tycks tro att det alltid är hans fel. Han undrar varför jag bara gråter när jag är med honom.
Jag har försökt tala om att det inte alls bara är när jag är med honom.
Jag tycker inte om att andra ser mig ledsen, men fan ska veta att det är många som gjort det.
Ibland gråter jag på bussen, ibland på biblioteket. När jag övningskörde grät jag för Sammie.
Jag gråter alltid hos kuratorn. När jag handlar, när jag jobbar... tja, jag kan börja gråta när som..
Men jag vet att han inte klarar av att jag gör det med honom.
Jag får inte fortsätta, det gör honom ledsen.
Hur ska jag lyckas sluta upp med mitt bölande? Hjälp mig, snälla du!
Jag arbetar som aldrig förr med mig själv.

Han var den första som såg mig få panik och som faktist tröstade mig.
Jag tyckte det var skönt.
Jag tänkte aldrig på att det blev jobbigt för honom.
Jag vågade gråta med honom efter det, jag var trygg med honom. Behövde inte gömma mig.
Men han orkar inte.... jag måste måste måste sluta.

Er tid kanske inte är nu, sa Magda.
Jag grät som en dåre.
Det får inte vara sant.