vinterbarns

Dorlene Love på hög volym.
Hon sitter där i sin klädskrubb som hon bestämt sig för att göra datarum av.
Litet, men det får platts. Hon med.


Irf försöker muntra upp henne. Hon håller tillbaka tårarna så gått det går och ler lite.
Han har rätt, om någon ler så får man lättare att le.
Jävla helvetes piss skit vad långsamt tiden går. Har det inte gått en månad snart.
Hennes ögon fylls av tårar igen.
Fan fan fan fan.

Höjer volymen.

"ring inte till honom"
"ne"
"han kommer att ringa dig"
Innut i henne vaknar hoppet.
Hon hatar när det vaknar, hon vet hur det är. Prinsen är envis.
Han håller det han säger. Det kommer att dröja en månad tills de ses igen.
Men snälla snälla ringa kan han väl göra?
De kan väl prata... ?


I övrigt är det kaos med.
Det enda som känns bra nu är stallet.
Och där är hon väldigt sällan.

Hon borde sova nu. Tur att hon har hunden. Hunden.
Hon minns när hon fick honom. Att prinsen pussade den på nosen ibland.
Och sedna gav den till henne.
Hon brukade ligga där, hålla hunden i örat och prinsen i handen.