vinterbarns

Hatet mot vinterbarnet växer.
Hon är så arg på sig själv. Hennes monster skrattar åt henne.
De tror att de har vunnikt. Hon slår. Hon slår så hårt hon bara kan.
Lugnar ner sig.

Det var bra. Hon var glad.
Men att det skulle vara så jobbigt att träffa henne. Det tog hårt.
Och monstrerna fick liv.
Men hon tänkte att aldrig i livet ska de få vina igen. Hon samlade sig, tänkte.
Paniken avtog, atacken uteblev.
Lugnade sig så gott hon kunde. Lyssnade tänkte förstog.
Efteråt kändes det ganska bra.
Tankarna snurrade.
Vad skulle hon säga. Måste lita på mig. Lita på mig, fatta att det jag säger är sant. Lita på mig.
Hon sa saker som kanske inte var så genomtänkta.
Och monstrerna fick nästan liv igen.
De har börjat ta tag i honom. Är de honom de vill åt?
De ska ge fan i honom, han ska må bra.
Om det så krävs att hon ska gå.
Är det inget att sattsa på?
Va? Vad menade han. Han är ju hennes prins, hennes allt.
När ska han förstå?

Hon borde ha sagt något smart. Men hon var så besviken på sig själv.

Cyklade hem, på bron mellan deras riken började hon skaka alldeles förfärligt.
Den svarta natten var iskall. Men åh vad fin himmlen var när hon tittade upp.
Svart och stjärnklar.

Hon älskar honom.