vinterbarns

Dagen började som tidiga dagar brukar.
Med ett mindre leende på läpparna tvingade hon sig upp.
Gick till sin lilla kokvrå för at hitta något hon kunde kalla frukost.
Inget.
Hon bet ihop.
Det kanske kommer pengar idag, tänkte hon lugnande.

Hon mådde bra trotts att hon inte fått i sig något. Trotts att medicinen är slut.
Hon tänkte på honom och log.

102 trappsteg upp spenderade hon 6 timmar av sin dag för att göra ingenting.
Hennes handläggare skulle tvunget lägga sig i.
Men hon log, bet ihop.
- Du ser ut att må så mycket bättre idag.
Och visst gjorde hon det. Hon var lycklig. Ja helt salig. Lyckorus från gårdagen.
Handledaren gav henne hopp, så hon sprang genast ner för de 102 trappstegen.
När hon kom fram fick hon veta att nån hjälp skulle hon då inte beviljas vad flintanten kunde se.
Hon bet ihop.
Hennes glädje slocknade helt.
Hon gick. Hela vägen tillbaka grät hon. Och när hon kom på sig själv med att gråta så grät hon ännu mer. Hon skulle ju vara stark, hon skulle ju klara av monstren.
Men hon har inte kämpat mot alla monster lika hårt.
Hon gick upp. Tunga steg. Dunk dunk dukn...
Väl uppe igen frågar hennes handledare om hur det har gått.
-Jag orkar inte prata svarar hon kallt och glor på skärmen där hon skrivit saker hon inte vill läsa igen.
Han försökte hjälpa henne. Tillsist tog hon emot hjälp.
Men till ingen nytta. Varför låter hon en okänd männsika ge henne hopp?
Hon blir så arg på sig själv. Besviken.

Mot biblioteket. Träffa prinsen. Om fyra timmar.
Hon mumsar i sig apelsinen hon fått. Känner sig som en fattig uteliggare.
Klockan går långsamt, men så är han där.
Hon bli glad igen.


Hon spenderade resten av dagen med den hon älskar mest. Lycklig.
Men med blödande skvasår från tidigare idag.
Det märks och känns. Påverkar.
Bekymrar.
Men hon ska fixa det här. Det ska hon, det kan hon.

Nu ska hon sova. För vinterbarnet har varit med om så mycket idag.
Upp och ner.