vinterbarns

Det har kliat i fingrarna, men nu när bloggen äntligen funkar igen så vet jag inte riktigt vad jag ska skriva.

I lördags var det hoppning, jag som hade sett fram emot en riktig hopp lektion blev väl lite besviken när det bara var repetition. Jag har mycket att arbeta med.
Jag måste bli bättre på att hålla balansen över hindren och att hinna sätta mig ner igen innan hästen landar.
När en lektion har börjat gå dåligt.. då fortsätter det så. Men jag ser hela tiden fram emot  att kunna förbättra mig, vilket jag aldrig gjort tidigare.
Har det inte fungerat påengång så har jag gett upp.
Jag hade Eddie i lördags, han var den första hästen jag red i stallet.


Helgen har varit lite si och så.
Min osäkerhet strular till det en hel del men, tack och lov, vi kan prata.
Jag är så galet glad.
Jag har världens finaste David.

Igår fick jag en avi från posten. Det var bara till att cykla upp till ICA på pettersberg (observera berg).
Det var får mamma. (Tack)
Ringde och tackade, blev lite smått nedstämd när hon berättade att hon och Fia ska ner till Emma i slutet av månaden. Varför kommer ingen till mig?
Jag känner mig smått övergiven. Tankarna rusar på och jag beslutar mig för att ingen i hela jävla världen tycker om mig.
Pratar med stackars David om det. Lugnar ner mig.
Men det känns så surt. Fia har lovar att komma, innan hon åker till Emma.
Men hon har inte råd att komma till mig säger hon.
Mamma har jag väntat på i tusen år käns det som.
Är jag bortskämd? Borde jag inte bara vara tacksam för presenterna mamma skickat?
Varför vill ingen komma till mig?

Två veckor till psyk.

Jag fick ett galet infall igår.
Jag sökte till högskolan. Socionomprogrammet.
Via internet ioförsig, så det kommer väl inte att tas på allvar. Ska bara komplitera med mina betyg.
Kommer jag inte in så är det inte något jag bryr mig om, kommer jag in så är det en kul grej.

Jag saknar Caroline.