Hoppning
Jag kan bli så irriterad på folk ibland.
Det känns inget vidare.
Men hon förtjänar det.
Typ...
Idag var det hoppning.
Min fina Dina och jag var bra. Oh, ja.
Det är kul när det går frammåt.
Även om det är långt kvar tills jag kan kalla mig bra. Men jag har inte gett upp, det känns toppen.
Annars är det nog ett utav mina starkaste karaktärsdrag. Att ge upp.
Jag insåg det inte förens jag började övningsköra. Och att ge upp när man kör är farligt.
Sammie var en bra lärare som lyckades peppa mig.
Haha.. vid närmare eftertanke kanske han bara ville leva vidare och inte bli mos mitt i en korsning.
Nåja.
Det senaste året har jag nog utvecklats en hel del.
Positivt.
Att tacka för det;
David, övningskörning, stallet, jobb, psyk, piller.
Men jag är rädd att falla tillbaka, jag gör det hela tiden, men inte helt.
Jag är rädd att det ska bli som tidigare.
Jag gillar att känna att jag blir bättre.
Att saker och ting går frammåt.