vinterbarns

Vi såg en dokumentär, "rosa drömmar svarta hål"
Man fick följa tre kvinnor vars män gått bort.
Alla tre kvinnorna hade barn med männen i fråga.

Jag sa till honom att jag kommer nog att gråta av att se det där.
"Vill du titta på annat?"
Jag sa att det var lungt, jag ville ju se.

På tvn satt mamman med sin bara några dagar gammla bebis vid sin killes grav.
Han hade dött 4 månader innan.
Olycka.
David kramade mig hårt och sa att jag inte får dö.
Och jag började gråta.
Programet var sorgligt.
Tankarna på att David kan dö blev hemskt jobbiga.
Tankarna på vad jag gjot, vad han vet att jag gjort, vad han räddat mig ifrån slog mig.
Jag grät.
Och han, vackraste David höll mig. Kramade mig.

Efter skäms jag, jag vet ju att han mår dåligt när jag gråter. Nu blir det bråk.
Det blev inte bråk. Vi pratade, det blev inte så där dåligt.
Mitt huvud skriker, det här klarar vi.

Natten var full med ångest drömmar.
David vaknade av att jag skakade, jag minns det inte.
Men jag kände att han karmade om mig hårt.  Blev lugn.
Den elaka drömmen försvann och ersattes av de bekanta sjuka sakerna som roar mitt huvud nattligen.


Vi har haft det bra.
Jag har mått gott i flera dagar.

Jag är glad.