vinterbarns

Nej, jag mår inget vidare.
Tål du inte att läsa det så sluta läs.
Han vill inte att jag ger upp, han vill att jag ska må bra.
Jag måste fixa det. Min första tanke var att han skiter i mig och jag kan lika gärna skjuta huvudet av mig.
Men, det är bara mitt huvud som letar lättaste vägen.
Om jag inte finns kan jag inte svika honom mer.
Varför har jag alltid mått så här?
Är det verkligen så? Har jag mått så här hela mitt liv?
Jag var 6år när jag ville bort första gången, iallafall som jag minns.
Patetiska försök.

Jag har ansträngt mig som fan för att må bättre.
När jag fick veta hur dåligt han mår av hur jag mår försökte jag mer än någonsin.
Det har gått frammåt.
Jag har aldrig tänkt så positivt om mig själv som jag gjort de senaste månaderna.
Men så händer det igen.
Han försöker hjälpa mig.
Jag är honom evigt tacksam, hur det än går.


Varför sabbar jag det bästa som hänt mig?
Vad är det för fel på mig?
Jag är ju så glad när jag är med honom.