vinterbarns

Det var tamme tusan en vansinnigt trist födelsedag.
Sanning.

Ensam fram till klockan 5.
Sen fick jag iallafall träffa David. Det var skönt att prata med honom.
Han berättade att han skulle sova hos en tjej i natt. Festa med klassen, han skulle inte hinna med tåget.
Jag blev illamående, nervös.. ja livrädd.
Men vi pratade om det. Jag vill så gärna lita på honom. Han förtjänar det.
Jag vill inte vara svartsjuk.



Han glömde min födelsedag, jag sa inget.
Jag är rädd att det kommer att växa till någon slags bitterhet.


Såret på benet verkar infekterat.
Det är ju lite dumt.