vinterbarns

Ibland låter jag bli att tänka på det som hänt.
Det kallas vist att man trycker bort det. Och då blir det värre.
Men jag orkar bara inte med att gå runt och må dåligt hela tiden.

Han verkar inte må så bra. Känner mig skyldig som vanligt, men vet inte vad som hänt.
Men han lever.
Jag kan andas igen.

Idag gick vi igenom det igen.
Jag mådde illa. Jag har inte tänkt så mycket på det.
Tankarna kommer när jag minst av allt vill det.
Men i väldigt förståeliga situationer.
Närhet.

Efter att ha försökt sova igen några förlorade timmar gav jag upp.
Letade på min lila telefon och ringde Johan.
-Nej du har nog kommit fel. Eller har växeln kopplat dig?
Panik och tårar utan anledning.
-Nej jag fick det av någon i Stockholm.
-Jaha, då vet jag vem du är. Jag har min första semesterdag idag.
-Oj, förlåt...
-Nej, det är lugnt.
Han var jätte trevlig, och jag kom att tänka på den biffiga killen. Du vet David, han som var gjord av enbart muskler men såg så super snäll ut.
Fast han hette något annat.
Fick inget svar på det andra nummret.
Ångest. Rullade ihop mig till en boll i sängen och gosade med (mjukis)kaninen jag fick av Karin när jag flyttade från stan.
Ja, jag har kvar den.

Lyssnar på Bobby idag.
Vissa låtar är toppen, andra suger.

Jag kanske borde sova nu.