Fet och blek
Jag bakade en kladdkaka.
För att trösta mig själv lite.
Det blev bara värre.. Satt och stirrade på min feta och bleka mage.
Varför ska jag se ut såhär?
David har sagt att jag är fin, varför kan inte jag tycka det?
Jag rotade igenom garderoben och hittade tillsist det jag letade efter.
Samtidigt som jag satte i mig en bit kladdkaka krånglade jag på mig ett par as fula jazz byxor som var morderna på 1800 talet. Okej, typ -99.
Men vad spelar det för roll? Jag hittade en av mina två träningstoppar, som jag haft sedan urminnes tider.
Jag fick på mig den. Har inte boobsen växt sedan mellanstadiet? Fy fan!
Efter en stunds övervägande kom jag fram till att de har vist växt.
På med de vita dojorna som jag köpte för två årsedan då jag skulle börja träna på friskis och svettis (haha, årskort, jag var väl där 7-8 gånger).
En tshirt och vindjacka.
Håret satte jag upp sen bar det av.
Så fort jag kom ut började det regna men jag promenerade raskt iväg.
Jag viste på ett ungefär vart jag skulle men halv vägs hittade jag ett spår i skogen, vilket var mycket bättre än det jag tänkt från början.
Jag började springa. Fy fan vad jag hatar att springa, jag får ont överallt.
Och jag har världens sämsta kondition.
Jag varvade med att promenera raskt och springa. Det var så härligt att vara ute i skogen.
Jag hittade en myr. Så fint. Undrar om det finns hjortron där lite senare i sommar.
Måste hålla koll på det.
Det doftade underbart.
Det började regna mer men jag tyckte det var kul att springa omkring på olika stigar där i skogen.
När jag var mindre var jag nästan alltid i skogen, men ju äldre jag blev desto fler fobier fick jag.
Och de gjorde sig påminda idag. Medans jag sprang där funderade jag på varför jag inte var i skogen oftare.
Insekter. Mörker. Okända faror. Mördare. Läskigt folk.
Sen var det kört, jag kände hur paniken började komma, och efterosm jag vikit av från spåret och in på någon mini stig viste jag inte riktigt vart jag var.
Jag avskyr min fantasi och min paranoida hjärna.
Efter ett tag hittade jag spåret och joggade hela vägen hem.
Ute i en timme, det kändes rätt bra. För att vara jag.
Fröken lat. Fet och blek.
Jag vet inte om jag kommer att göra det igen.
Det gör ju så jäkla ont i hela kroppen, speciellt smalbenen och av någon anledning axlar och necke.
För att trösta mig själv lite.
Det blev bara värre.. Satt och stirrade på min feta och bleka mage.
Varför ska jag se ut såhär?
David har sagt att jag är fin, varför kan inte jag tycka det?
Jag rotade igenom garderoben och hittade tillsist det jag letade efter.
Samtidigt som jag satte i mig en bit kladdkaka krånglade jag på mig ett par as fula jazz byxor som var morderna på 1800 talet. Okej, typ -99.
Men vad spelar det för roll? Jag hittade en av mina två träningstoppar, som jag haft sedan urminnes tider.
Jag fick på mig den. Har inte boobsen växt sedan mellanstadiet? Fy fan!
Efter en stunds övervägande kom jag fram till att de har vist växt.
På med de vita dojorna som jag köpte för två årsedan då jag skulle börja träna på friskis och svettis (haha, årskort, jag var väl där 7-8 gånger).
En tshirt och vindjacka.
Håret satte jag upp sen bar det av.
Så fort jag kom ut började det regna men jag promenerade raskt iväg.
Jag viste på ett ungefär vart jag skulle men halv vägs hittade jag ett spår i skogen, vilket var mycket bättre än det jag tänkt från början.
Jag började springa. Fy fan vad jag hatar att springa, jag får ont överallt.
Och jag har världens sämsta kondition.
Jag varvade med att promenera raskt och springa. Det var så härligt att vara ute i skogen.
Jag hittade en myr. Så fint. Undrar om det finns hjortron där lite senare i sommar.
Måste hålla koll på det.
Det doftade underbart.
Det började regna mer men jag tyckte det var kul att springa omkring på olika stigar där i skogen.
När jag var mindre var jag nästan alltid i skogen, men ju äldre jag blev desto fler fobier fick jag.
Och de gjorde sig påminda idag. Medans jag sprang där funderade jag på varför jag inte var i skogen oftare.
Insekter. Mörker. Okända faror. Mördare. Läskigt folk.
Sen var det kört, jag kände hur paniken började komma, och efterosm jag vikit av från spåret och in på någon mini stig viste jag inte riktigt vart jag var.
Jag avskyr min fantasi och min paranoida hjärna.
Efter ett tag hittade jag spåret och joggade hela vägen hem.
Ute i en timme, det kändes rätt bra. För att vara jag.
Fröken lat. Fet och blek.
Jag vet inte om jag kommer att göra det igen.
Det gör ju så jäkla ont i hela kroppen, speciellt smalbenen och av någon anledning axlar och necke.
Kommentarer
Trackback