vinterbarns

Jobbade idag.
Tog med min brukare till MAX. 
Jag satt och sörplade på min läsk när jag såg ett väldigt bekant ansikte (David, jag kan känna igen folks ansikten, häftigt va!). Jag bara sitter och gapar. Och så ser hon mig. Eleni!
Det är hur många årsedan som hälst, och nu kliver hon på MAX i Västerås. Precis samma dag, samma tid som jag är här.
Hon kommer fram och kramar mig. Jag kramar henne.
Hon är så fin, min älskade barndomsvän. Min bästis. Min Eleni.
Hon har bytt namn nu, jag minns inte riktigt till vad. Daniella tror jag..
Hon har en sambo och en jätte söt son. Hennes vän som är med ska också få barn. Hon finns i en stad bara några mil i från mig. Vi kramas en gång till och jag återgår till jobbet medans hon och hennes vän ställer sig i kön.

Jag blev så glad av att se henne. Det var hon och jag mot världen, hela lågstadiet.
På mellanstadiet bytte hon skola vi höll kontakten ett tag, men hon fick så coola kompisar och jag blev så nervös.
Eftersom hennes nya skola saknade högstadium kom hon tillbaka till min skola i 7an.
Vi hanmnade inte i samma klass, och vi umgicks med helt olika männsikor.
Efter det är det mest en massa rykten jag hört.
Resten av dagen har jag gått och tänkt på allt  vi gjorde när vi var små. Tvspel. Kojor, hästar, musik, hundar, matlagningsprogramet  Pia och Kia.
Svarta bönor.


När jag kom hem ville Irf att jag skulle äta tachos hos honom och hans föräldrar. 
Jag hade ingen vidare lust, var alldeles för trött. Och dessutom alldeles för nervös.
Mycket folk = nervositet.
Efter ett tag vaknar jag av att det ringer på dörren.
När jag öppnar står Irf där, med två tachos. "Här, ta det här, jag har lite brottom."
Det är ingen ide att protistera. 
Jag tar tacksamt emot. 
Det är sjukt att folk faktiskt är snälla mot mig.
Tack Irf.